Vissna rosor

Aurora och Leonita har gjort något jättehäftigt. De har skrivit en gemensam berättelse ur två perspektiv. Här kommer Auroras sorgliga historia om Aria.

Vissna rosor

Författare: Aurora

Jag sitter på stenen och kollar ut över bäcken. Tänker på mitt gamla liv. Nej skärp dig Aria. Jag har ett nytt liv nu. Här hos den bortglömda skogen. Det var det jag döpte det till när jag hittade det här stället. Ute vid stigen där man kom in fanns en sten där jag rista in namnet. En dag så tog människorna bort stigen in till skogen och la ett stängsel runt om skogen. Inlåst i 4 år! 4 år! Här alldeles ensam. Jag känner hur en tår tar sig fram ur ögonlocken. Sakta rinner den ner för kinden och den lilla droppen faller mot vattnet. Men jag kan inte göra något åt det. Jag hör hur en kvist bryts och vänder mig om. Där står en flicka med brunt lockigt hår. Jag reser mig snabbt och springer mot huset. Jag ser mig om igen och ser hur flickan också springer iväg. Nu är jag framme vid det gamla huset men jag springer upp för trapporna och drar upp dörren. Nu är jag säker. Jag går mot soffan och lägger mig i den. Jag tänker på flickan med lockliga håret. Hon verkade också ensam. Jag måste somna nu det är sent. Hur mycket jag en försöker funkar det inte. Jag måste hitta henne. Det måste jag.

Nästa morgon regnar det men det hindrar mig inte att hitta henne. Jag måste hitta henne. Jag reser mig och går mot dörren. När jag kommer ut ur det kalla huset regnar det. Men det luktar bränt. Jag greppar tag i mitt spjut och börjar gå längst med röken. Ju närmare jag kommer desto mer luktar det.

-Ajj! Skriker någon bedövande. Jag springer mot rösten och ser en ekorre sitta på en gren. Jag tar mitt spjut lindar snabbt fast kniven och kollar så att den sitter och kastar. Snabbt faller ekorren ner från grenen med spjuten sittande ur magen. Jag står kvar och märker att någon tittar på mig. Jag vänder mig om och ser henne. Flickan med lockiga håret. Men i dags ljuset ser jag att det inte är lika lockigt utan mer trassligt.

- Du kastar bra… Kvider hon ur sig. Jag ler ett glatt men ett hånfullt leende.

- Tack, det vet jag. Du skriker bra, säger jag lite torrt.

- mm… mumlar hon så det nästan ser ut att hon skall börja gråta. Jag börjar gå mot den förblödande ekorren med flickans blick bakom mig.

- Är du hungrig? Frågar jag. Flickan nickar sakta och lite avvaktande.

- Det är lugnt,  vi sitter ändå i samma båt. Säger jag med ett leende tillbaka.

- Vad menar du? säger hon frågande.

- Jag menar att vi är i samma situation. Säger jag som om det vore det självklaraste i hela världen.

Jag sätter mig ner mig ner vid den elden som hon tänt. Hon gör detsamma.

-Vad heter du?... Frågar hon. Om vi ska bli vänner behöver jag veta ditt namn. Hon flyttar sig närmare mig.

-Om du berättar ditt först berättar jag mitt sen, säger jag.

-Em, berätta nu ditt. Säger hon snabbt.

-Aria, säger jag lugnt.

-Jag fixar lite med elden så att ekorren, han ska sitta ovanför. Jag vänder huvudet och ser hur Em kollar intressant.

-Vill du ha allt? För jag är mätt. Säger jag.

-Tack, säger hon och nickar på huvudet men ser genast förvånad ut.

-Men hur kan du var mätt?

-Jag har ett helt förråd med mat, eller det var fullt nu är det halvfullt. Säger jag och hon skrattar till.

-Jag sover på en matta på golvetet i en gammal stuga säger Em. Jag nickar och ger henne den stekta ekorren.

-Tack, jag är utsvulten , jag har inte ätit på flera veckor, säger Em hungrigt. Jag nickar förstående.

-Var bor du , frågar jag henne.

-Kom följ efter mig, säger hon med mat i munnen. Hon Ställer sig upp och vi går en lång sträcka till hennes lilla hus.

-Här bor jag säger hon.

Vi går in till hennes hus.

-Ganska tomt, säger jag. Vi går in till ett vardagsrum och där inne finns en matta i ett hörn, ett hål i taket och gamla väggar. Känslan av att en person som bor såhär får mig att vilja gråta.

-Det är ganska sent och jag måste gå hem. När jag berättar det ser jag att hon blir besviken.

-Men vi ses imorgon! Klämmer jag till.

-Okej, säger Em.

Jag skyndar mig ut genom dörren och börjar gå hemåt. När jag kommer fram lägger jag spjutet åt sidan och tar fram en ask. I asken finns det tändstickor. Jag stoppar ner asken under vargfällan.                      Jag går ut till min slocknade eld och tar lite kol på mitt ansikte så att det ser ut som att jag försökt rädda henne. Jag börjar gå mot Em’s lilla stuga. 

Jag står utanför stugan och ser in i det mörka fönstret. Jag tar upp en sticka och tänder den.  Jag kastar den på huset och det tänds lågor. Hela huset har kommit upp i lågor och ett fönster spricker. Ur fönstret hoppar Em ut och ser skräckslagen ut. Längst med kinden rann det blod av ett skärsår.     Aria! Var är du!? Hon gråter nu. Mitt hus brinner!! Skriker hon.                                                                                   

– Em jag är här! Ropar jag.

Hon springer emot mig och kastar sig i min famn som en rädd liten valp. Jag kramar om henne länge och vi börjar gå mot mitt hus.   

-Vart ligger ditt hus? Frågar hon.

-Där borta. Svarar jag.

-Vilket fint hus! Säger hon.

-Vänta tills du får se hur det se ut inne.. Sa jag. Jag kollade bort mot mitt gamla slitna hus. Innan jag visste ordet av det var framme vid min dörr. Jag tvekar med att öppna dörren.

-Öppna, öppna! skrek hon som ett barn. Jag suckade och öppnade dörren. Jag tog fram två björnfällar och två älgfällar och la på golvet. Först la jag älgfällarna som skulle vara madrasserna och sedan la jag på björnfällarna som skulle vara täcken

-Wow, vilket lyxigt hus! Storgapar hon. Jag nickar och lägger under björnfällen. Och Em gör detsamma. Jag somnar direkt.

-Aria är du vaken? Viskar någon.

Jag sätter mig upp och ser att Em är vaken.

-Jag hann inte sova, viskade hon.

-Det är midnatt! Väsviskar jag.

-Vi hann väl dela hemlisar, säger Em.

-Visst! Säger jag.

Jag ler ett hånfullt leende

-Du börjar! Viskar jag helt klarvaket.

-Okej, men lova att inte berätta till någon, säger hon.

-Vem skulle jag berätta för? Gapar jag.

Hon låtsas som hon inte hört det.

-Okej, jag råkade mörda en flicka när jag var liten. Säger hon med ostadig röst

-Jag vet EMMA!! Skriker jag mot henne med tårar längst kinderna

-Jag känner ingen Emma! Skriker hon.

-Du dödade min syster, skrek jag med tårar längst kinderna.

-Det måste ha blivit… mer hann hon inte.

Jag hade stuckit in kniven i henne. Sakta drar jag ner kniven och hela pälsen blir röd. Sakta faller hon bakåt och då kommer det.

-Jag heter Emily inte Emma… säger hon med tårar. Jag ler hånfullt.

-Jag är en djävul… säger jag besviket. Hon viskar något ohörbart och sedan dör hon.

Epilog

Det har gått 2 år nu hon har hemsökt mig. Det vet jag. Ända sedan jag mördade henne. Jag bor inte längre i den bortglömda skogen jag lyckades ta mig därifrån och de har rivit gallrena runt skogen. Jag har fått en egen lägenhet. Men jag orkade inte mer när Em gjorde så att jag skar mig på handen av en bit. Kniven som jag dödat Em med dödade jag mig själv med . Rakt i hjärtat. När jag dött kom jag till helvetet. Fast jag var bara 18 när jag dog och hon var bara 16. Alla bladen hade vissnat när Em dog och alla rosor vissnade när jag dog.

 Slut.