Snart var skoldagen slut. Jag längtade. Ni undrar säkert
varför. Man kan säga att jag aldrig gillat skolan eller jag har aldrig gillar
människor alls. Jag är ganska lång och har brunt hår och blåa ögon. Jag har två
syskon, en mamma och en pappa. Det låter som en helt vanligt familj. Fast det
är det inte. Mamma och jag har en hemlighet det är bara vi som vet den. Bara
vi. Vi kan förvandla oss till vad som helst när som helst. Jag vet inte hur
mamma fick den men jag föddes med den. Jag älskar mamma men hon gillar inte när
jag använder krafterna i skolan. När jag kom hem från skolan idag så hade min
fröken ringt och sagt att jag inte hade varit med på första och andra
lektionen. Det hade jag inte. Jag var bara med på den sista. För alltid på den
sista lektionen på onsdagar har vi engelska. Jag älskar engelska. Då får jag
alltid vara i fred.
-Har du använt dina krafter i skolan igen!? Sa mamma surt.
-Ja, sa jag väldigt tyst.
Mamma blev skitsur på mig. Jag svor på att jag inte skulle
komma hem imorgon. Hon trodde mig inte. När jag vaknade nästa dag så trodde
mamma att vi var vänner. Jag spelade bara med.
-God morgon älskling, har du sovit gott?
-Ja, sa jag med lite nedstämd röst.
När jag skulle gå till skolan gick jag till min gamla
trädkoja istället. Jag avskydde mamma och skolan just nu! Jag tog med mig mina
saker i min lila ryggsäck; Bok, extra kläder, kudde, täcke och lite mat. Jag
tyckte att det var jätteskönt att vara ensam. Om maten tog slut byter jag bara
skepnad och skaffar jobb. Efter några dagar var maten och pengarna slut. Jag
skulle byta skepnad men det gick inte! Jag provade alla möjliga men ingen gick.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte för mig själv: Vad kommer
hända, kommer jag att förlora mina krafter?
Jag var rädd, väldigt rädd. Jag brukar aldrig vara rädd. Det
var kväll. Jag hade fixat allt. Jag läste en liten stund. Sen somna jag direkt.
När jag vaknade trodde jag att det var som vanligt med krafterna. Jag trodde
det först. Men idag var det konstigare än alla andra dagar. Det som jag tänkte
på blev jag. Eller så brukar det gå till. Men det var annorlunda den här dagen.
Jag började sakna mamma. Jag satt mig i ett hörn och grät.
-Monika! Monika! Hörde jag någon ropa.
Jag tittade upp. Det var mamma. Jag sprang till henne.
-Mamma! Mina krafter krånglar, sa jag till henne med en
gråtande röst.
Men sen såg jag pappa, hela familjen. Pappa var helt snopen
när han såg mig byta skepnad hela tiden. Mamma såg allvarligt på mig.
-Vi pratar om det sen, viskade hon till mig
Mamma och pappa pratade länge. Väldigt länge. Tillslut
kramade dom om varandra.
-Ni skulle ha sagt något, sa pappa lite ledset.
-Förlåt oss, sa mamma.
Mina syskon tyckte det bara var coolt när mamma och jag bytte
skepnad hela tiden. Men jag var fortfarande ledsen för skolan, men mamma hade
fixat att jag skulle få hemundervisning, och så får jag veta mer om mina
krafter.
Hur det kommer gå med hemundervisningen, det är en helt
annan historia.
Slut.
Författare: Tuva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar