Vissna blad

Det här är Leonitas berättelse från flickan Ems perspektiv.

Vissna blad

Författare: Leonita

Jag är ensam. Jag är helt ensam! Inga vänner. Ingen familj inget. Jag har förlorat allt! Det enda jag har är skogen. Den bortglömda skogen. Jag är den enda som bor här! Ingen annan bara jag! Nej, sluta tänka så en dag kan göra vad jag vill ensam. Vem försöker jag att lura. Nätterna är värst. Det är då jag kände mig som mest ensam. Nu får jag tänka på annat. Som den bortglömda skogen! Den bortglömda skogen? Heter den verkligen så? Det var så den hette när jag kom hit i alla fall. Det stod inristat på en sten vid bäcken! Jag drar mina fingrar i mitt trasliga hår jag är utsvulten men det finns bara några få djur kvar. Undra varför, det borde komma fler älgar från andra skogar. Jag måste ta reda på det förr eller senare. Jag går mot bäcken och trampar på en kvist jag hör hur någon hastigt vänder sig om mot mig på andra sidan bäcken. Hon springer iväg och jag gör detsamma. När jag väl är hemma börjar jag tänka på den där mystiska flickan! Men vänta om hon också bor i skogen är jag inte ensam! Jag är inte ensam! Men jag måste ta reda på vem den där flickan är. Jag går in i stugan och låser dörren. Nu är jag säker. Jag lägger mig på mattan och försöker somna. Jag är fattig. Jag har inget. Jag sover på golvet ju! Livet är en stor besvikelse och det är det jag hatar mest. Nu kommer den där flickan in i huvudet igen men innan jag börjat tänka har jag redan somnat.

Det är morgon och jag vaknar av att det droppar på min panna. Det finns ett hål i taket men inget hindrar mig från att hitta den där flickan. Hon såg också så ensam ut. Jag tycker nästan synd om henne. Regnet tränger sig in genom taket men jag sätter på mig en extra björnpäls över axlarna så att jag inte fryser ihjäl. Jag går till bäcken. Jag sätter mig under ett träd som grenarna har trasslat ihop sig det bildar ett tak. Så tänder jag en eld. Röken stiger ovanför mitt huvud jag tittar upp.

-Aj, skriker jag högt.

Det var ekollon som föll på mitt huvud. En ekorre satt på grenen. Jag stoppade in handen i fickan och tar upp kniven. Sen tar jag en lång pinne. Jag tar fram väskan och tar fram repet, tar kniven och binder fast den på pinnen. Nu är det ett vasst spjut. Precis när jag ska kasta hinner någon före. Jag vänder mig hastigt om och där är flickan med lockigt hår. Jag ska precis börja springa men står kvar och tittar på henne. Det var därför jag kom hit ju för att hitta henne. Jag vänder mig om och tittar på ekorren. Spjutet är i magen på den. Jag tittar på tjejen igen och hennes rygg är vänd mot mig. Nu tittar hon mot mig istället.

- Du kastar bra kvider jag ur mig. Hon ler glatt men hånfullt.

- Tack det vet jag. Du skriker bra, säger hon lite torrt.

- Mmm säger jag eller mumlar jag till henne? Jag är rädd och jag känner att en tår vill tränga sig ut. Hon går mot den förblödande ekorren och min blick är i hennes rygg

- Är du hungrig? frågar hon. Jag nickar sakta och avvaktande.

- Det är lugnt, vi sitter ändå i samma båt.

- Vad menar du? säger jag frågandes.

- Jag menar att vi är i samma situation, säger hon som om det var den självklaraste grejen i hela världen. 

-Okej, säger jag sakta. Hon sätter sig ner vid min eld. Jag gör detsamma.

- Vad heter du? Om vi ska bli vänner behöver jag veta dit namn, säger jag.

- Om du berättar dit först, säger hon, jag berättar mitt sen.

- Em, nu får du berätta, sa jag snabbt.

-Aria, säger hon. Jag fixar lite med elden så att ekorren kan sitta ovanför den. Jag tittar intressant på ekorren.

- Vill du ha allt? Jag är mätt, säger hon.

- Tack, säger jag och nickar. Men hur kan du vara mätt? säger jag förvånat.

- Jag har ett helt förråd fullt med mat, eller det var fullt nu är det halv fullt, säger hon. Jag skrattar till.

- Jag sover på en matta på golvet i en gammal stuga, säger jag. Aria nickar och ger mig den stekta ekorren.

 - Tack, jag är utsvulten och har inte ätit på flera veckor, säger jag hungrigt.Hon nickar förstående.

- Var bor du, frågar Aria.

- Kom följ efter mig, säger jag med mat i munnen. Jag ställer mig upp och vi börjar gå. Vi går en lång sträcka och nu är vi framme vid stugan.

- Här bor jag säger jag till henne. Jag öppnar dörren och vi går in.

- Ganska tomt säger Aria.Vi går in i vardagsrummet och i hörnet är den tunna mattan som jag sover på.

- Det är ganska sent och jag måste hem men ses imorgon.

- Okej, sa jag besviket. Hon skyndar ut genom dörren och stänger den efter sig. Jag kryper in i hörnet och drar den tjocka björnpälsen över min kropp. Jag vad ganska trött så jag somnade.

Jag vaknade av lukten av rök. Det är verkligen varmt här inne nu.

- Krasch! Det var fönstret ovanför mig som sprack. Jag öppnade ögonen och såg flammorna som närmade sig. Jag reste mig hastigt och kastade mig ut genom fönstret. Jag slog mig i ansiktet och mina armar och ben. Det gör riktigt ont men jag måste till bäcken.

- Aria var är du? jag grät.  Mitt hus brinner! skriker jag                                                                              

- Em jag är här! ropar Aria. Jag ser henne. Jag kastar mig gråtandes i hennes famn. Som om jag vore en bebis. Även om både jag och Aria är 16. Eller jag tror att Aria är det. Men jag är ändå glad att hon är här. Vi kramas länge och nu börjar vi gå mot hennes hus.                                                                      

- Vart ligger ditt hus? sa jag                                                                                                          

- Där borta, svarade Aria                                                                                                                          

 - Vilket fint hus! sa jag.
- Vänta tills du får se hur det ser ut inne! svarade hon.
Vi var vid hennes dörr. Hon tvekade.
-Öppna, öppna! skrek jag. Jag var på lite bättre humör nu.
Hon suckade och öppnade dörren. Hon tog också fram två björnfällar och två älgfällar och la dem på golvet. Älgfällarna var madrasser och björnfällarna var täcken.
-Wow, vilket lyxigt hus.
Aria la sig under björnfällen och jag gjorde detsamma. Jag somnar direkt.

-Aria, är du vaken? sa jag.
Aria sätter sig upp.
- Jag kan inte sova, viskade jag.
-Det är midnatt! väste hon.
-Vi kan väl dela hemlisar, sa jag.

-Visst! sa hon. Du får börja.
-Okej. Men lova att inte säga till någon!
-Vem skulle jag berätta för? gapar hon.
Jag låtsades som om jag inte hörde.
-Okej, Jag råkade mörda en flicka när jag var liten.
- Jag vet EMMA!! skrek hon till mig med tårar längs kinderna.
- Jag känner ingen Emma!
- Du dödade min syster! skrek hon.
- Det måste ha blivit …
Jag kände något vasst i min mage, sen drog någon ner den vassa saken som jag anar att det var en kniv. Pälsen blev röd, sakta faller jag bakåt.
- Jag heter Emily inte Emma.. sa jag med tårar.
Hon ler hånfullt
- Jag är en djävul.. sa hon.
- Mitt mål är att hämnas.. viskar jag svagt
Jag ser vit nu, och nu inget alls.

Epilog

Det har gått två år nu. Jag har hemsökt henne sen den dagen hon dödade mig. Jag sträcker på mina vingar. Aria vilken vidrig person. Jag tänker hemsöka henne tills hon dör, och snart ger hon upp! Jag går in i mitt hus och lägger mig i soffan. När mitt mål är uppnått försvinner jag förevigt. Jag gjorde så att hon skar sig på en glasbit och flera saker.  Hon dödade sig själv genom att jag gjorde samma sak mot henne som hon gjorde mot mig. Jag kom till himlen när jag var 16 år och hon kom till helvetet när hon var 18 år, men det var rätt åt henne för en djävul hör hemma i helvetet.