Spökflickan

Spökflickan

Författare: Esmeralda

Nora vakande med ett ryck. Hon hörde någon gråta ute i den stora trädgården. Nora gick upp till sitt fönster. Mitt ute på gräsmattan satt en flicka, det var ingen stor flicka mycket mindre än hon själv. Nora sprang genast ner till den nedre delen av huset, igenom den stora, bruna dörren och ut i trädgården, flickan var borta. Nora letade och letade efter henne med hon kunde inte hitta henne. Men sedan gick hon till det ödsliga, gamla, förfallna och mögliga skjulet i utkanten av trädgården. Hon öppnade den gnisslande dörren och klev in. 

Det var mörkt och fukten svepte om henne. Det kändes som om någon var mycket nära henne, närmare än någon någonsin hade varit henne. Hon hörde andetagen, lukten av dem, hon kände att hon inte var ensam i skjulet. Hon vände sig hastigt om, ingen var där! Men hon tyckte sig se något som försvann emellan springorna i dörren. Kan det ha varit hon? Nora vaknade nästa dag, men inte i sin säng utan i skjulet. Hon reste sig och såg pappersark inkörda i golvet av träplankor. Hon gick fram mor papperna och började läsa, det var brev, det förstod hon när hon öppnade. Så här stod det.

Kära Sofia 25/2 1723
Jag ber dig att förlåta mig. Jag hade aldrig velat skada dig.
Jag sörjer din död. Och kommer alltid att sörja dig.
Från din käraste

Aron

Nora öppnade det andra brevet också. Så här stod det.

Det är idag den 22/2 1723
Skriv till mig innan de förblir glömd. Jag talar till dig.
Det var inte mening att det var som det var och blir som det blir.
Från din käraste

Aron

Han måste ha skrivit det andra brevet innan hon dog, tänkte Nora. Men var kan hon Sofia ha dött av? Det måste finnas flera brev här någon stans. Men Nora insåg snart att det inte fanns fler brev.

Nora var en flicka som precis flyttat till en villa, mitt ute i ingenstans. Hennes pappa hade hittat en ny tjej och Nora och hennes pappa hade precis flyttat hit, hit till Cristin som hon hette. Noras riktiga mamma hette Anna. Hon hade en lillebror också, han satt i rullstol. Han var det viktigaste för Nora, han hette Liam.

Nu kom Nora ihåg, jag måste till skolan. När Nora kom till skolan var hon redan 40 min sen.  Hej sa hon när hon kom instormande till klassrummet. Är det de enda du kan säga röt fröken, sätt dig ner och räkna med en gång. Skoldagen var som den brukade vara. Men när Nora kom hem så kändes det som om någon iakttog henne när hon öppnade grinden in till trädgården. Och då såg hon det ena flickan som stod mitt på grusgången och ropade Aron, Aron!
Nora stelnade till. Och när flickan såg henne såg skrek hon ett så gällt skrek att bladen på träden rasslade och rös av obehag. Nora rusade in på sitt rum. Drog igen gardinerna, stängde dörren, låste, lade sig i sängen, drog täcket över huvudet och började gråta. Plötsligt kände hon en hand om sin hals, du skall glömmas liksom jag gjort Aron.