Bästa skrivarplatsen

Att få skriva var man vill och vad man vill!

Hurra!

För alla som var med på skrivardagarna! Ni är bäst!

Vissna rosor

Aurora och Leonita har gjort något jättehäftigt. De har skrivit en gemensam berättelse ur två perspektiv. Här kommer Auroras sorgliga historia om Aria.

Vissna rosor

Författare: Aurora

Jag sitter på stenen och kollar ut över bäcken. Tänker på mitt gamla liv. Nej skärp dig Aria. Jag har ett nytt liv nu. Här hos den bortglömda skogen. Det var det jag döpte det till när jag hittade det här stället. Ute vid stigen där man kom in fanns en sten där jag rista in namnet. En dag så tog människorna bort stigen in till skogen och la ett stängsel runt om skogen. Inlåst i 4 år! 4 år! Här alldeles ensam. Jag känner hur en tår tar sig fram ur ögonlocken. Sakta rinner den ner för kinden och den lilla droppen faller mot vattnet. Men jag kan inte göra något åt det. Jag hör hur en kvist bryts och vänder mig om. Där står en flicka med brunt lockigt hår. Jag reser mig snabbt och springer mot huset. Jag ser mig om igen och ser hur flickan också springer iväg. Nu är jag framme vid det gamla huset men jag springer upp för trapporna och drar upp dörren. Nu är jag säker. Jag går mot soffan och lägger mig i den. Jag tänker på flickan med lockliga håret. Hon verkade också ensam. Jag måste somna nu det är sent. Hur mycket jag en försöker funkar det inte. Jag måste hitta henne. Det måste jag.

Nästa morgon regnar det men det hindrar mig inte att hitta henne. Jag måste hitta henne. Jag reser mig och går mot dörren. När jag kommer ut ur det kalla huset regnar det. Men det luktar bränt. Jag greppar tag i mitt spjut och börjar gå längst med röken. Ju närmare jag kommer desto mer luktar det.

-Ajj! Skriker någon bedövande. Jag springer mot rösten och ser en ekorre sitta på en gren. Jag tar mitt spjut lindar snabbt fast kniven och kollar så att den sitter och kastar. Snabbt faller ekorren ner från grenen med spjuten sittande ur magen. Jag står kvar och märker att någon tittar på mig. Jag vänder mig om och ser henne. Flickan med lockiga håret. Men i dags ljuset ser jag att det inte är lika lockigt utan mer trassligt.

- Du kastar bra… Kvider hon ur sig. Jag ler ett glatt men ett hånfullt leende.

- Tack, det vet jag. Du skriker bra, säger jag lite torrt.

- mm… mumlar hon så det nästan ser ut att hon skall börja gråta. Jag börjar gå mot den förblödande ekorren med flickans blick bakom mig.

- Är du hungrig? Frågar jag. Flickan nickar sakta och lite avvaktande.

- Det är lugnt,  vi sitter ändå i samma båt. Säger jag med ett leende tillbaka.

- Vad menar du? säger hon frågande.

- Jag menar att vi är i samma situation. Säger jag som om det vore det självklaraste i hela världen.

Jag sätter mig ner mig ner vid den elden som hon tänt. Hon gör detsamma.

-Vad heter du?... Frågar hon. Om vi ska bli vänner behöver jag veta ditt namn. Hon flyttar sig närmare mig.

-Om du berättar ditt först berättar jag mitt sen, säger jag.

-Em, berätta nu ditt. Säger hon snabbt.

-Aria, säger jag lugnt.

-Jag fixar lite med elden så att ekorren, han ska sitta ovanför. Jag vänder huvudet och ser hur Em kollar intressant.

-Vill du ha allt? För jag är mätt. Säger jag.

-Tack, säger hon och nickar på huvudet men ser genast förvånad ut.

-Men hur kan du var mätt?

-Jag har ett helt förråd med mat, eller det var fullt nu är det halvfullt. Säger jag och hon skrattar till.

-Jag sover på en matta på golvetet i en gammal stuga säger Em. Jag nickar och ger henne den stekta ekorren.

-Tack, jag är utsvulten , jag har inte ätit på flera veckor, säger Em hungrigt. Jag nickar förstående.

-Var bor du , frågar jag henne.

-Kom följ efter mig, säger hon med mat i munnen. Hon Ställer sig upp och vi går en lång sträcka till hennes lilla hus.

-Här bor jag säger hon.

Vi går in till hennes hus.

-Ganska tomt, säger jag. Vi går in till ett vardagsrum och där inne finns en matta i ett hörn, ett hål i taket och gamla väggar. Känslan av att en person som bor såhär får mig att vilja gråta.

-Det är ganska sent och jag måste gå hem. När jag berättar det ser jag att hon blir besviken.

-Men vi ses imorgon! Klämmer jag till.

-Okej, säger Em.

Jag skyndar mig ut genom dörren och börjar gå hemåt. När jag kommer fram lägger jag spjutet åt sidan och tar fram en ask. I asken finns det tändstickor. Jag stoppar ner asken under vargfällan.                      Jag går ut till min slocknade eld och tar lite kol på mitt ansikte så att det ser ut som att jag försökt rädda henne. Jag börjar gå mot Em’s lilla stuga. 

Jag står utanför stugan och ser in i det mörka fönstret. Jag tar upp en sticka och tänder den.  Jag kastar den på huset och det tänds lågor. Hela huset har kommit upp i lågor och ett fönster spricker. Ur fönstret hoppar Em ut och ser skräckslagen ut. Längst med kinden rann det blod av ett skärsår.     Aria! Var är du!? Hon gråter nu. Mitt hus brinner!! Skriker hon.                                                                                   

– Em jag är här! Ropar jag.

Hon springer emot mig och kastar sig i min famn som en rädd liten valp. Jag kramar om henne länge och vi börjar gå mot mitt hus.   

-Vart ligger ditt hus? Frågar hon.

-Där borta. Svarar jag.

-Vilket fint hus! Säger hon.

-Vänta tills du får se hur det se ut inne.. Sa jag. Jag kollade bort mot mitt gamla slitna hus. Innan jag visste ordet av det var framme vid min dörr. Jag tvekar med att öppna dörren.

-Öppna, öppna! skrek hon som ett barn. Jag suckade och öppnade dörren. Jag tog fram två björnfällar och två älgfällar och la på golvet. Först la jag älgfällarna som skulle vara madrasserna och sedan la jag på björnfällarna som skulle vara täcken

-Wow, vilket lyxigt hus! Storgapar hon. Jag nickar och lägger under björnfällen. Och Em gör detsamma. Jag somnar direkt.

-Aria är du vaken? Viskar någon.

Jag sätter mig upp och ser att Em är vaken.

-Jag hann inte sova, viskade hon.

-Det är midnatt! Väsviskar jag.

-Vi hann väl dela hemlisar, säger Em.

-Visst! Säger jag.

Jag ler ett hånfullt leende

-Du börjar! Viskar jag helt klarvaket.

-Okej, men lova att inte berätta till någon, säger hon.

-Vem skulle jag berätta för? Gapar jag.

Hon låtsas som hon inte hört det.

-Okej, jag råkade mörda en flicka när jag var liten. Säger hon med ostadig röst

-Jag vet EMMA!! Skriker jag mot henne med tårar längst kinderna

-Jag känner ingen Emma! Skriker hon.

-Du dödade min syster, skrek jag med tårar längst kinderna.

-Det måste ha blivit… mer hann hon inte.

Jag hade stuckit in kniven i henne. Sakta drar jag ner kniven och hela pälsen blir röd. Sakta faller hon bakåt och då kommer det.

-Jag heter Emily inte Emma… säger hon med tårar. Jag ler hånfullt.

-Jag är en djävul… säger jag besviket. Hon viskar något ohörbart och sedan dör hon.

Epilog

Det har gått 2 år nu hon har hemsökt mig. Det vet jag. Ända sedan jag mördade henne. Jag bor inte längre i den bortglömda skogen jag lyckades ta mig därifrån och de har rivit gallrena runt skogen. Jag har fått en egen lägenhet. Men jag orkade inte mer när Em gjorde så att jag skar mig på handen av en bit. Kniven som jag dödat Em med dödade jag mig själv med . Rakt i hjärtat. När jag dött kom jag till helvetet. Fast jag var bara 18 när jag dog och hon var bara 16. Alla bladen hade vissnat när Em dog och alla rosor vissnade när jag dog.

 Slut.

Vissna blad

Det här är Leonitas berättelse från flickan Ems perspektiv.

Vissna blad

Författare: Leonita

Jag är ensam. Jag är helt ensam! Inga vänner. Ingen familj inget. Jag har förlorat allt! Det enda jag har är skogen. Den bortglömda skogen. Jag är den enda som bor här! Ingen annan bara jag! Nej, sluta tänka så en dag kan göra vad jag vill ensam. Vem försöker jag att lura. Nätterna är värst. Det är då jag kände mig som mest ensam. Nu får jag tänka på annat. Som den bortglömda skogen! Den bortglömda skogen? Heter den verkligen så? Det var så den hette när jag kom hit i alla fall. Det stod inristat på en sten vid bäcken! Jag drar mina fingrar i mitt trasliga hår jag är utsvulten men det finns bara några få djur kvar. Undra varför, det borde komma fler älgar från andra skogar. Jag måste ta reda på det förr eller senare. Jag går mot bäcken och trampar på en kvist jag hör hur någon hastigt vänder sig om mot mig på andra sidan bäcken. Hon springer iväg och jag gör detsamma. När jag väl är hemma börjar jag tänka på den där mystiska flickan! Men vänta om hon också bor i skogen är jag inte ensam! Jag är inte ensam! Men jag måste ta reda på vem den där flickan är. Jag går in i stugan och låser dörren. Nu är jag säker. Jag lägger mig på mattan och försöker somna. Jag är fattig. Jag har inget. Jag sover på golvet ju! Livet är en stor besvikelse och det är det jag hatar mest. Nu kommer den där flickan in i huvudet igen men innan jag börjat tänka har jag redan somnat.

Det är morgon och jag vaknar av att det droppar på min panna. Det finns ett hål i taket men inget hindrar mig från att hitta den där flickan. Hon såg också så ensam ut. Jag tycker nästan synd om henne. Regnet tränger sig in genom taket men jag sätter på mig en extra björnpäls över axlarna så att jag inte fryser ihjäl. Jag går till bäcken. Jag sätter mig under ett träd som grenarna har trasslat ihop sig det bildar ett tak. Så tänder jag en eld. Röken stiger ovanför mitt huvud jag tittar upp.

-Aj, skriker jag högt.

Det var ekollon som föll på mitt huvud. En ekorre satt på grenen. Jag stoppade in handen i fickan och tar upp kniven. Sen tar jag en lång pinne. Jag tar fram väskan och tar fram repet, tar kniven och binder fast den på pinnen. Nu är det ett vasst spjut. Precis när jag ska kasta hinner någon före. Jag vänder mig hastigt om och där är flickan med lockigt hår. Jag ska precis börja springa men står kvar och tittar på henne. Det var därför jag kom hit ju för att hitta henne. Jag vänder mig om och tittar på ekorren. Spjutet är i magen på den. Jag tittar på tjejen igen och hennes rygg är vänd mot mig. Nu tittar hon mot mig istället.

- Du kastar bra kvider jag ur mig. Hon ler glatt men hånfullt.

- Tack det vet jag. Du skriker bra, säger hon lite torrt.

- Mmm säger jag eller mumlar jag till henne? Jag är rädd och jag känner att en tår vill tränga sig ut. Hon går mot den förblödande ekorren och min blick är i hennes rygg

- Är du hungrig? frågar hon. Jag nickar sakta och avvaktande.

- Det är lugnt, vi sitter ändå i samma båt.

- Vad menar du? säger jag frågandes.

- Jag menar att vi är i samma situation, säger hon som om det var den självklaraste grejen i hela världen. 

-Okej, säger jag sakta. Hon sätter sig ner vid min eld. Jag gör detsamma.

- Vad heter du? Om vi ska bli vänner behöver jag veta dit namn, säger jag.

- Om du berättar dit först, säger hon, jag berättar mitt sen.

- Em, nu får du berätta, sa jag snabbt.

-Aria, säger hon. Jag fixar lite med elden så att ekorren kan sitta ovanför den. Jag tittar intressant på ekorren.

- Vill du ha allt? Jag är mätt, säger hon.

- Tack, säger jag och nickar. Men hur kan du vara mätt? säger jag förvånat.

- Jag har ett helt förråd fullt med mat, eller det var fullt nu är det halv fullt, säger hon. Jag skrattar till.

- Jag sover på en matta på golvet i en gammal stuga, säger jag. Aria nickar och ger mig den stekta ekorren.

 - Tack, jag är utsvulten och har inte ätit på flera veckor, säger jag hungrigt.Hon nickar förstående.

- Var bor du, frågar Aria.

- Kom följ efter mig, säger jag med mat i munnen. Jag ställer mig upp och vi börjar gå. Vi går en lång sträcka och nu är vi framme vid stugan.

- Här bor jag säger jag till henne. Jag öppnar dörren och vi går in.

- Ganska tomt säger Aria.Vi går in i vardagsrummet och i hörnet är den tunna mattan som jag sover på.

- Det är ganska sent och jag måste hem men ses imorgon.

- Okej, sa jag besviket. Hon skyndar ut genom dörren och stänger den efter sig. Jag kryper in i hörnet och drar den tjocka björnpälsen över min kropp. Jag vad ganska trött så jag somnade.

Jag vaknade av lukten av rök. Det är verkligen varmt här inne nu.

- Krasch! Det var fönstret ovanför mig som sprack. Jag öppnade ögonen och såg flammorna som närmade sig. Jag reste mig hastigt och kastade mig ut genom fönstret. Jag slog mig i ansiktet och mina armar och ben. Det gör riktigt ont men jag måste till bäcken.

- Aria var är du? jag grät.  Mitt hus brinner! skriker jag                                                                              

- Em jag är här! ropar Aria. Jag ser henne. Jag kastar mig gråtandes i hennes famn. Som om jag vore en bebis. Även om både jag och Aria är 16. Eller jag tror att Aria är det. Men jag är ändå glad att hon är här. Vi kramas länge och nu börjar vi gå mot hennes hus.                                                                      

- Vart ligger ditt hus? sa jag                                                                                                          

- Där borta, svarade Aria                                                                                                                          

 - Vilket fint hus! sa jag.
- Vänta tills du får se hur det ser ut inne! svarade hon.
Vi var vid hennes dörr. Hon tvekade.
-Öppna, öppna! skrek jag. Jag var på lite bättre humör nu.
Hon suckade och öppnade dörren. Hon tog också fram två björnfällar och två älgfällar och la dem på golvet. Älgfällarna var madrasser och björnfällarna var täcken.
-Wow, vilket lyxigt hus.
Aria la sig under björnfällen och jag gjorde detsamma. Jag somnar direkt.

-Aria, är du vaken? sa jag.
Aria sätter sig upp.
- Jag kan inte sova, viskade jag.
-Det är midnatt! väste hon.
-Vi kan väl dela hemlisar, sa jag.

-Visst! sa hon. Du får börja.
-Okej. Men lova att inte säga till någon!
-Vem skulle jag berätta för? gapar hon.
Jag låtsades som om jag inte hörde.
-Okej, Jag råkade mörda en flicka när jag var liten.
- Jag vet EMMA!! skrek hon till mig med tårar längs kinderna.
- Jag känner ingen Emma!
- Du dödade min syster! skrek hon.
- Det måste ha blivit …
Jag kände något vasst i min mage, sen drog någon ner den vassa saken som jag anar att det var en kniv. Pälsen blev röd, sakta faller jag bakåt.
- Jag heter Emily inte Emma.. sa jag med tårar.
Hon ler hånfullt
- Jag är en djävul.. sa hon.
- Mitt mål är att hämnas.. viskar jag svagt
Jag ser vit nu, och nu inget alls.

Epilog

Det har gått två år nu. Jag har hemsökt henne sen den dagen hon dödade mig. Jag sträcker på mina vingar. Aria vilken vidrig person. Jag tänker hemsöka henne tills hon dör, och snart ger hon upp! Jag går in i mitt hus och lägger mig i soffan. När mitt mål är uppnått försvinner jag förevigt. Jag gjorde så att hon skar sig på en glasbit och flera saker.  Hon dödade sig själv genom att jag gjorde samma sak mot henne som hon gjorde mot mig. Jag kom till himlen när jag var 16 år och hon kom till helvetet när hon var 18 år, men det var rätt åt henne för en djävul hör hemma i helvetet.

Liksom helt magiskt

Tuvas berättelse

Snart var skoldagen slut. Jag längtade. Ni undrar säkert varför. Man kan säga att jag aldrig gillat skolan eller jag har aldrig gillar människor alls. Jag är ganska lång och har brunt hår och blåa ögon. Jag har två syskon, en mamma och en pappa. Det låter som en helt vanligt familj. Fast det är det inte. Mamma och jag har en hemlighet det är bara vi som vet den. Bara vi. Vi kan förvandla oss till vad som helst när som helst. Jag vet inte hur mamma fick den men jag föddes med den. Jag älskar mamma men hon gillar inte när jag använder krafterna i skolan. När jag kom hem från skolan idag så hade min fröken ringt och sagt att jag inte hade varit med på första och andra lektionen. Det hade jag inte. Jag var bara med på den sista. För alltid på den sista lektionen på onsdagar har vi engelska. Jag älskar engelska. Då får jag alltid vara i fred.

-Har du använt dina krafter i skolan igen!? Sa mamma surt.

-Ja, sa jag väldigt tyst.

Mamma blev skitsur på mig. Jag svor på att jag inte skulle komma hem imorgon. Hon trodde mig inte. När jag vaknade nästa dag så trodde mamma att vi var vänner. Jag spelade bara med.

-God morgon älskling, har du sovit gott?

-Ja, sa jag med lite nedstämd röst.

När jag skulle gå till skolan gick jag till min gamla trädkoja istället. Jag avskydde mamma och skolan just nu! Jag tog med mig mina saker i min lila ryggsäck; Bok, extra kläder, kudde, täcke och lite mat. Jag tyckte att det var jätteskönt att vara ensam. Om maten tog slut byter jag bara skepnad och skaffar jobb. Efter några dagar var maten och pengarna slut. Jag skulle byta skepnad men det gick inte! Jag provade alla möjliga men ingen gick. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte för mig själv: Vad kommer hända, kommer jag att förlora mina krafter?

Jag var rädd, väldigt rädd. Jag brukar aldrig vara rädd. Det var kväll. Jag hade fixat allt. Jag läste en liten stund. Sen somna jag direkt. När jag vaknade trodde jag att det var som vanligt med krafterna. Jag trodde det först. Men idag var det konstigare än alla andra dagar. Det som jag tänkte på blev jag. Eller så brukar det gå till. Men det var annorlunda den här dagen. Jag började sakna mamma. Jag satt mig i ett hörn och grät.

-Monika! Monika! Hörde jag någon ropa.

Jag tittade upp. Det var mamma. Jag sprang till henne.

-Mamma! Mina krafter krånglar, sa jag till henne med en gråtande röst.

Men sen såg jag pappa, hela familjen. Pappa var helt snopen när han såg mig byta skepnad hela tiden. Mamma såg allvarligt på mig.

-Vi pratar om det sen, viskade hon till mig

Mamma och pappa pratade länge. Väldigt länge. Tillslut kramade dom om varandra.

-Ni skulle ha sagt något, sa pappa lite ledset.

-Förlåt oss, sa mamma.

Mina syskon tyckte det bara var coolt när mamma och jag bytte skepnad hela tiden. Men jag var fortfarande ledsen för skolan, men mamma hade fixat att jag skulle få hemundervisning, och så får jag veta mer om mina krafter.

Hur det kommer gå med hemundervisningen, det är en helt annan historia.

                                                                                       Slut.

Författare: Tuva

Midsommardikt

Kransen ska jag göra min egen.

Lillasystern ska stå bakom fiskedammen.
Storkusinen ska jag sälja lotter med.
Midsommaren ska vi fira tillsammans.
Lillkusinen min fyller år.

Författare: Thea

Telefonsamtal

I det här telefonsamtalet är den ena personen arg och den andra glad. Moa och Filippa läste upp sitt samtal på öppen scen. Det blev jätteroligt att lyssna på!

Telefonsamtal 

Författare: Moa & Filippa

-          L Hallå?! Svara!!!

-          J Hej

-          L Neeeej!!!!

-          J Jag undrar om du skulle vilja shoppa?

-          L Du väckte mig kl 8 på kvällen, jag ringer polisen snart!!!!

-          J Men det skulle vara jätteroligt.

-          L Hejdå, nu lägger jag på!!!

-          J Varför

-          L Nu lägger jag på!

-          J Ring mig senare, hejdå!

Skrivarhjälp

Barnen kom på bästa idén! De skrev ner en massa namn och platser. Då kan man ta en lapp och låta slumpen bestämma om det är svårt att komma på något själv.

Spökflickan

Spökflickan

Författare: Esmeralda

Nora vakande med ett ryck. Hon hörde någon gråta ute i den stora trädgården. Nora gick upp till sitt fönster. Mitt ute på gräsmattan satt en flicka, det var ingen stor flicka mycket mindre än hon själv. Nora sprang genast ner till den nedre delen av huset, igenom den stora, bruna dörren och ut i trädgården, flickan var borta. Nora letade och letade efter henne med hon kunde inte hitta henne. Men sedan gick hon till det ödsliga, gamla, förfallna och mögliga skjulet i utkanten av trädgården. Hon öppnade den gnisslande dörren och klev in. 

Det var mörkt och fukten svepte om henne. Det kändes som om någon var mycket nära henne, närmare än någon någonsin hade varit henne. Hon hörde andetagen, lukten av dem, hon kände att hon inte var ensam i skjulet. Hon vände sig hastigt om, ingen var där! Men hon tyckte sig se något som försvann emellan springorna i dörren. Kan det ha varit hon? Nora vaknade nästa dag, men inte i sin säng utan i skjulet. Hon reste sig och såg pappersark inkörda i golvet av träplankor. Hon gick fram mor papperna och började läsa, det var brev, det förstod hon när hon öppnade. Så här stod det.

Kära Sofia 25/2 1723
Jag ber dig att förlåta mig. Jag hade aldrig velat skada dig.
Jag sörjer din död. Och kommer alltid att sörja dig.
Från din käraste

Aron

Nora öppnade det andra brevet också. Så här stod det.

Det är idag den 22/2 1723
Skriv till mig innan de förblir glömd. Jag talar till dig.
Det var inte mening att det var som det var och blir som det blir.
Från din käraste

Aron

Han måste ha skrivit det andra brevet innan hon dog, tänkte Nora. Men var kan hon Sofia ha dött av? Det måste finnas flera brev här någon stans. Men Nora insåg snart att det inte fanns fler brev.

Nora var en flicka som precis flyttat till en villa, mitt ute i ingenstans. Hennes pappa hade hittat en ny tjej och Nora och hennes pappa hade precis flyttat hit, hit till Cristin som hon hette. Noras riktiga mamma hette Anna. Hon hade en lillebror också, han satt i rullstol. Han var det viktigaste för Nora, han hette Liam.

Nu kom Nora ihåg, jag måste till skolan. När Nora kom till skolan var hon redan 40 min sen.  Hej sa hon när hon kom instormande till klassrummet. Är det de enda du kan säga röt fröken, sätt dig ner och räkna med en gång. Skoldagen var som den brukade vara. Men när Nora kom hem så kändes det som om någon iakttog henne när hon öppnade grinden in till trädgården. Och då såg hon det ena flickan som stod mitt på grusgången och ropade Aron, Aron!
Nora stelnade till. Och när flickan såg henne såg skrek hon ett så gällt skrek att bladen på träden rasslade och rös av obehag. Nora rusade in på sitt rum. Drog igen gardinerna, stängde dörren, låste, lade sig i sängen, drog täcket över huvudet och började gråta. Plötsligt kände hon en hand om sin hals, du skall glömmas liksom jag gjort Aron.

Katarina

KATARINA

Författare: Maja Nora

Hon heter Katarina och är 12 år gammal.
Hon har svart hår och gröna ögon.
Hon bor på en öde ö.
Hennes sysselsättning är att åka runt i världen och kolla hur andra människor beter sig och hur dem bor, vad dem äter och vad dem gör på fritiden.
Och hennes största hemlighet är att hon har en blomma som talar sanning och ger svar till alla hennes frågor.

Fortsättning på Jamila och Hasna

Måndagen avslutades med att Mårten läste sin novell Jamila och Hasna högt för oss. Mårten berättade att han fått idén till berättelsen från Dr Jekyll och mr Hyde. Jamila och Hasna handlar nämligen om den ordentliga Jamila som tillverkar ett piller vilket förvandlar henne till värstingtjejen Hasna. På tisdagen fick barnen varsitt halsband med piller att inspireras av, sedan gav vi barnen i uppgift att skriva en fortsättning på novellen. Här kommer Noras berättelse om vad som hände sedan.

Fortsättning till Jamila och Hasna

Författare: Nora

När jag kom hem gick jag snabbt in på mitt rum. Stängde dörren och vred om låset. Sedan slängde jag väskan på sängen, jag satte mig bredvid den tog upp pillerburkarna och tittade på dem.

Plötsligt! Hördes det en knackning på min dörr.

-          Unni? Är du där? Hördes pappas röst.

Fan, vad skulle jag göra?

-          Ja? Sa jag.

-          Vad håller du på med? sa pappa men den här gången var han arg i rösten.

-          Öppna dörren! skrek han.

Jag stoppade snabbt undan pillerburkarna under kudden, tog upp en tidning, öppnade en sida, slängde den på sängen och gick och öppnade dörren. Pappa kom in i rummet.

-          Varför kommer du inte in och hälsar? frågar pappa med irriterad röst.

Ehh, jag visste inte vad jag skulle svara.

-          Jag… jag… jag var trött så ville bara sova. Så jag gick in på mitt rum och läste en tidning, sa jag.

Pappa såg inte helt övertygad ut men han gick i alla fall. Så fort han stängde dörren kastade jag mig på sängen igen och plockade fram burkarna. Vad hade Jamila menat när hon gav mig pillerburkarna? Varför just till mig? Hon kunde ju ha slängt burkarna själv! Kanske menade hon att jag också skulle testa att ta pillren?

Jag tog upp ett stort vitt piller svalde det. Det kändes som om jag skulle kvävas! Jag måste ha vatten fort! Jag rusade ut ur rummet in till köket. På diskbänken stod ett glas med något genomskinligt i. jag gissade att det var vatten i det, jag klunkade glaset så fort jag kunde. Men det där var inte vatten. Det märkte jag först efteråt. Det var pappa som hade hällt upp sprit för flaskan stod en bit bort.

-Shit! flämtade jag.

Jag gick in till mitt rum igen, stoppade ner några vita och några gula piller i väskan och stack till Jamila. När han kom till Jamilas lägenhet var hissen ledig, han tog hissen fem trappor. Jag ringde på hos Jamila, Jamila öppnade dörren.

-          Så, du tog ett piller? frågade Jamila.

Jag nickade.

-          Det var väl det du ville att jag skulle göra? frågade jag. 

-          Ja, jag tyckte att du såg lite nyfiken ut, sa hon.

-          Har du något till mig eller?

Jag tog fram ett vitt piller till Jamila, hon tog det snabbt och stoppade in det i munnen. Helt plötsligt förändrades hela hon.

Nu var de Jacke och Hasna.

Tillsammans var de oslagbara.

Vad finns det i lådan?

Skrivarinspiration!

Fröet

FRÖET

Författare Thea L

Jag är ett litet frö, kanske inte mycket större än ett blomblad.

Just nu ligger jag här under jorden och väntar på att få växa. 

Egentligen vet jag inte vad som kommer att växa ur mig.

Kanske blir det ett äppelträd, eller ännu bättre! Ett körsbärsträd!

Men nu är det bara tyst och mörkt runt mig. Jag varken ser, hör eller känner någonting. 

Är det såhär det känns att vara nergrävd i marken som ett litet, vilset frö?

Betty

Thea har skrivit en berättelse om Betty som har en ganska ovanlig hemlighet..

BETTY

Författare: Thea L

Här är jag, Betty, 11 månader gammal. Vad kan man säga om mig?
    Jag bor i en lägenhet med mamma. Pappa med förstås, men han är i Kina, så i den här berättelsen är han inte med. Jaa, sen har vi hundarna. Den ena hunden, Karamell, hon är snäll. Hon brukar oftast ligga bredvid mig och låta mig klappa henne utan att varken morra eller skälla. Den andra hunden, Eddie, är helt galen! Han skäller och morrar åt allting och brukar lägga sina blöta leksaker på min filt så den också blir blöt. Sedan slickar han mig i ansiktet hela tiden så jag luktar äcklig gammal hundmat.

Just den här morgonen är Eddie tyst. Det är inte ofta han är det. Nu ligger han bredvid min säng och följer mig med blicken. Dumma hund, tänker jag och vrider på huvudet. Ja, där är min gosenalle! Kom till mig gosenallen!
När jag sträcker ut handen för att greppa tag i nallen ramlar den plötsligt ner på golvet. Eddie hoppar upp och…nej, han tog min gosenalle! Med en nöjd blick stoppar han den i munnen och trippar iväg.
Nej, din dumma hund, det är min gosenalle!
Jag öppnar munnen och vrålar så högt jag kan. Oj, där kommer mamma. Yes, hon lyfter upp mig.
”Vad är det?” säger hon. ”Jaså, det är Eddie som håller på.”
Sekunden efter får jag tillbaka min gosenalle som det nu droppar hundspott från. Eddie den äckelhunden!

Efter frukosten måste mamma jobba. Hon lägger mig på en filt och sätter sig vid bordet med datorn och massa papper. Jag ligger kvar på min filt och tittar upp i taket. Plötsligt känner jag en varm päls.
  Åh nej! Äckelhunden Eddie. Jaså, det var bara Karamell. Hon lägger sig bredvid mig och vilar huvudet mot mitt ben. Jag sluter ögonen och klappar Karamell lätt på huvudet. Precis då känner jag hur någon slickar mig i ansiktet. Det var bara Eddie. Vänta va? Inte den saken till hund.
Han håller sin favoritleksak i munnen, en tygråtta. Släpper du ner den på min filt ska jag dra dig i örat, hundskrälle!
Där släpper han ner tygråttan på filten. Karamell hoppar upp i luften och rusar iväg när jag börjar vråla åt Eddie.
”Eddie, gå bort!” säger mamma och lyfter bort honom. Hon kastar iväg tygråttan.
Tack mamma.
Jag blir klappad på huvudet innan mamma går tillbaka till bordet för att fortsätta jobba.

Ahh, äntligen ensam!
Långsamt vänder jag mig om och ser till min förtvivlan att att Eddie kommer skuttande med en söndertuggad boll.
Nej nu! Han ska inte få röra mig med bollen. Jag blundar, och när jag öppnar ögonen igen befinner jag mig inte längre på filten utan två decimeter upp i luften.
    Japp, jag kan flyga. Förvånad? Japp, trodde väl det.
Eddie stirrar upp mot mig och släpper bollen innan han rusar iväg i full fart.

Nu har vi precis ätit lunch. Mamma har tagit ut mig på balkongen och lagt mig på en filt. Hon sitter bredvid och läser. Eddie kom inte och förstör nu när jag ligger här. Jo, han kommer i alla fall. Som tur är ställer han sig vid balkongfönstret och tittar ut. Karamell kommer och ställer sig bredvid. Båda tittar ut genom det öppna fönstret. Äntligen lite egentid. Tack Eddie för att du låter mig vara.
     Länge studerar jag hundarna som tittar ut över gården. Men helt plötsligt blir Eddie galen. Han hoppar på Karamell och brottas med henne.
Och mamma ser förstås inte vad som händer. Det gör hon aldrig och nu måste hon upptäcka vad hundarna gör för snart ramlar Karamell ut genom fönstret. Eddie greppar tag om Karamells hals och trycker henne bakåt så hon kommer farligt nära kanten och NEJ KARAMELL! DU RAMLAR!
 Hon faller ut och det sista man hör är ett högt skall.
       Men jag flyger från min plats på golvet och följer efter Karamell. Hon faller snabbt, och marken är hård, så jag ökar farten. Precis innan hon slår i marken fångar jag henne i mina små händer.
Åh! Hon är tung! Hjälp!
Sakta tar jag mig uppåt till vår balkong, och där står mamma och bara gapar. Hon fångar in mig och Karamell och kramar om oss hårt. Sen sätter hon ner Karamell på marken och tittar mig i ögonen.
- Jag tror knappt det är sant, säger hon. Men…flyger du? Nej, det kan ju inte stämma. Jag måste ha sett i syne. Men du var ju…
  Hon tystnar och lägger mig på filten igen.
Mmm, den är varm och gosig. Jag blundar.

                                             SLUT

Alla hjärtans dag

Mårten berättade om sin kompis som sett en blombukett ligga på isen i en av Malmös kanaler. Han blev så klart nyfiken och började fundera över vad som hänt.I buketten satt ett kort men han kunde inte se vad som stod skrivet. Vi fick i uppgift att fantisera över hur blommorna hamnat på isen, och vad stod det på kortet? Det har Ebba ett svar på!

ALLA – HJÄRTANS – DAG

Författare: Ebba

En dag i februari en man i svart hatt

gick över en bro, kom ej fram med ratt.

Is på gatan ett stort besvär

Han halka på isen, buketten var där

Blommor på isen gick ej att få tag

Vinden den susat med ett fullt drag.

Frugan ej fick sin fina bukett.

På blommorna fanns en guldig etikett.

Det stod:

¨Ina min fru här är till dig.

På alla hjärtans dag det här är från mig.¨

En annan man ville läsa vad det stod.

Han hämtade en kikare i sin blå bod.

Han kunde ej läsa, gick ej att se.

Men sedan till jobbet han fick bege.

Hon jag aldrig glömmer..

Emilia fantiserade om vad som stod på kortet till blombuketten på isen.

Hon jag aldrig glömmer…

Författare: Emilia

För länge sedan drunknade hon.
Hon trillade ner från bron och kom aldrig upp.  Nu finns det ett räcke där men det fanns det inte då.
Hon var min bästa vän och jag kommer aldrig glömma henne. Jag skrev ett kort på alla hjärtans dag.

”Jag älskar dig så mycket, jag älskar dig enormt. Du är en del av mig och jag är en del av dig. Jag glömmer dig aldrig, aldrig i mitt liv. Du har hjälpt mig så mycket, vad skulle jag ha varit utan dig?”

Jag satte kuvertet i en stor bukett med fina blommor av hennes favoritfärger. Jag ställde mig så nära räcket som möjligt och släppte ner buketten som sakta föll mot den blanka, hala isytan.

Buketten

                                                          

Den här berättelsen skrevs med inspiration av Mårtens berättelse om blommorna på isen.

Buketten

Författare: Frida

Telefonen ringer.Philippa rotar i väskan efter sin IPhone 4s. Det är slirigt på bron nere i Malmö. Philippas höga klackar slinter. Mobilen på flyger i en vid båge ner på kanalens is. Hon suckar och tittar på lappen som sitter i blombuketten hon fick från Petter.

Älskade du, stod det. Det var nu två år sedan vi träffades. Jag längtar efter dig hela tiden! Puss!

Hon tog sig försiktigt ner till kanten av kanalen, hon ville ha med sig mobilen hem. Den var alldeles ny inköpt. Hon tittar sig omkring. Hon behöver någonting att kasta mot den så att den knuffas åt andra hållet. Hennes blick fastnar på blombuketten. Hon får offra dem. Hon siktar, kastar och mobilen glider mot andra sidan. Buketten ligger utom räckhåll för henne. Hon går försiktigt över bron för att hämta mobilen. Buketten ligger kvar.

Figurdikter

Figurdikter med Mårtens ord från boken Liksom helt magiskt.